Ni har aldrig ställt upp för mig
Ni har aldrig visat att ni älskar mig på något sätt,
ända sen ja va liten bebis har ni lämnat mig & svikit mig, ni har aldrig funnits där som föräldrar ska göra.
Ni vet knappt vem jag är längre. Ni har sårat mig enormt mycket, men ändå hälsar jag på er. Ibland förstår jag inte varför ja ställer upp för er när ni aldrig ställt upp för mig.
Av att ni är dom ni är mår jag så jävla dåligt över, jag skämms.
Jag vill att allt ska vara bra och att ja ska kunna leva tillsammans med er någon gång, men det kommer aldrig någonsin hända.
Spriten går alltid före mig och det har den alltid gjort och kommer alltid göra.
jag har aldrig någonsin sagt: jag älskar dig, till någon av er, ni kommer nog inte få höra dom orden av mig heller!
Jag har ju försökt flytta hem ibland , men de har tyvärr aldrig funkat, ni fortsätter bara att missbruka sprit & droger.
NI TÄNKER BARA PÅ ER SJÄLVA!
Ni har utsatt mig för mycket fara och saker som ett barn inte ska få vara me om att sina föräldrar gör.
Allt ni gör sårar mig bara.
att ha levt med en mamma som sitter i rullstol me en svår hjärnskada och som missbrukar alkohol och en pappa som är sexuellt sjuk och missbrukar droger och alkohol, de har vart välldig svårt för mig att försöka glömma och gå vidare.
Många gånger har ja funderat vad de är för mening att leva när allt är skit.
Och det är inte bara mina föräldrar som har sabbat en del av mitt liv, det är massa andra saker som har hänt utanför också.
jag undrar varför allt händer just mig!?
Jag vet att det finns många mer där ute som också har det svårt och jobbigt, men varför måste vi ha de så här?
det är inte rättvist.
Tänk dom som har en familj som älskar en . Det skulle nog vara min högsta önskan.
tack och lov så bor jag inte med mina föräldrar utan jag bor med en fosterfamilj i Stockholm.
men problemet är , jag trivs inte , vi bråkar hela tiden . Och då blir allt ännu jobbigare! :(
Vet inte vad jag ska göra längre!!
Kommentarer
Trackback
